Idag tänkte jag berätta lite om det jag nämnde i förra inlägget.

Mina föräldrar är ju som sagt skillda och har varit det rätt så länge, men på nyårsafton 2014 flyttade min mamma till en ny lägenhet och i den så har vi ingen diskmaskin så vi får turas om att diska förhand. Jag,Amanda och mamma turas om att diska medans Loke plockar ur diskstället en gång varannan månad eller nått.

Det var och är det här som jag tycker är så orättvist för det är ju klart att han är mindre och så men han fyller ju ändå 11 år så herre gud så svårt kan det inte vara. Men det slutar inte här för jag hade pratat med min mormor om det och hon sa själv att hon hade pratat med min mamma om det, och mamma hade sagt att det var ju en bra ide att Loke också kunde diska ibland. Men eftersom det inte blev någon ändring så frågade jag henne om det nästa gång jag skulle diska det gick ungefär så här.

Jag går fram till mamma och frågar henne om inte Loke kan diska den här gången (vi har inget speciellt schema). Och då blir hon arg på mig på engång och säger. Du behövde aldrig diska när du var 11 år Tilda.

Och som det kännsliga tonåringen jag är så blir jag så arg att jag börjar gråta och går iväg.Ni kanske inte tycker att det där var nå orättvist alls men det tycker både jag,min mormor och Amanda. Men det som gör mig så frustrerad är det faktum att jag inte vågade säga det jag tänkte och ville säga vilket var.Du har helt rätt i att jag inte behövde diska när jag var 11 men Amanda behövde fan inte göra det när hon var 14.

Jag vet inte om det hade gjort mycket skillnad att säga så men jag hade iallafall känt mej bättre av det. Jag skyller inte på Loke för det här, för han vet troligen inte ens om att det hände. Den ända jag blir sur på när det här hände och när jag tänker på det är min mamma och ingen annan. Såklart att jag blir lite iriterad på Loke också eftersom jag kan inte hjälpa att tänka att om han inte skulle varit så bortskämd skulle det aldrig ha hänt.Ibland har jag lust att bara få ett raseriuttbrott för att kunna säga det, men jag är rädd att mina föräldrar inet skulle förlåta mej så snabbt för jag är ju varken 11 åringen som har humörsvägningar eller 18 åringen som ofta får raseriuttbrott.

Det här är troligen en orationell rädsla men jag kan ändå inte bli av med den.

I nästa inlägg tänkte jag prata lite om förväntningar och lite saker jag läste i en artikell på skolan.