Då jag är lat och det inte går att klistra in saker här bestämde jag mej för att bara länka ett par artiklar.  

www.expressen.se/halsoliv/aldst-mellan-yngst-eller-enda-barnet/

www.mabra.com/mabra-krossar-7-seglivade-syskonmyter/

Förväntningar alla har dem, det gäller inte bara föräldrars på mellanbarnen/mellanbarnet utan alla.

I en artikel jag läste står det att mellanbarnet har mindre förväntningar på sig och det är säkert sant i dom flesta fallen. Jag vet inte om folk har lika mycket eller fler/mindre förväntningar på mig än Amanda, personligen tycker jag att jag har många förväntningar på mig. Jag tycker så för jag känner att jag har fått några av förväntningarna som äldsta barnet skulle ha (Amanda). Jag tror det är så eftersom min syster älskar att få uppmärksamhet av våra föräldrar genom att revoltera och inte vara så pass ansvarsfull som folk säger att äldsta syskonet ska vara, som toppen på kakan så kommer hon och Loke inte så bra överäns. Allt det här läggs ihop och gör att det är alltid är jag som får passa Loke när mamma jobbar eller nåt. Vilket jag inte förstår för han är snart 11 och kan säkert vara hemma själv, plus så bor vi nästan granne med min moster.

Samtidigt kan jag förstå att Amanda försöker undvika ansvaret för jag är säker på att hon har mycket förväntningar på sig som det är med att hon var den första av oss som slutade grundskolan och blir nästa år den första av oss som slutar gymnasiet.

Loke däremot tror jag har förlite förväntningar på sej vilket gör att han inte årkar sätta några mål.

Jag måste avsluta det här med att jag skulle aldrig drömma om att byta plats med någon av mina syskon.Efter ett tag vänjer man sig vid att vara mellanbarnet och medlaren mellan syskon.

Imorgon kommer exempel från artikeln.

Idag tänkte jag berätta lite om det jag nämnde i förra inlägget.

Mina föräldrar är ju som sagt skillda och har varit det rätt så länge, men på nyårsafton 2014 flyttade min mamma till en ny lägenhet och i den så har vi ingen diskmaskin så vi får turas om att diska förhand. Jag,Amanda och mamma turas om att diska medans Loke plockar ur diskstället en gång varannan månad eller nått.

Det var och är det här som jag tycker är så orättvist för det är ju klart att han är mindre och så men han fyller ju ändå 11 år så herre gud så svårt kan det inte vara. Men det slutar inte här för jag hade pratat med min mormor om det och hon sa själv att hon hade pratat med min mamma om det, och mamma hade sagt att det var ju en bra ide att Loke också kunde diska ibland. Men eftersom det inte blev någon ändring så frågade jag henne om det nästa gång jag skulle diska det gick ungefär så här.

Jag går fram till mamma och frågar henne om inte Loke kan diska den här gången (vi har inget speciellt schema). Och då blir hon arg på mig på engång och säger. Du behövde aldrig diska när du var 11 år Tilda.

Och som det kännsliga tonåringen jag är så blir jag så arg att jag börjar gråta och går iväg.Ni kanske inte tycker att det där var nå orättvist alls men det tycker både jag,min mormor och Amanda. Men det som gör mig så frustrerad är det faktum att jag inte vågade säga det jag tänkte och ville säga vilket var.Du har helt rätt i att jag inte behövde diska när jag var 11 men Amanda behövde fan inte göra det när hon var 14.

Jag vet inte om det hade gjort mycket skillnad att säga så men jag hade iallafall känt mej bättre av det. Jag skyller inte på Loke för det här, för han vet troligen inte ens om att det hände. Den ända jag blir sur på när det här hände och när jag tänker på det är min mamma och ingen annan. Såklart att jag blir lite iriterad på Loke också eftersom jag kan inte hjälpa att tänka att om han inte skulle varit så bortskämd skulle det aldrig ha hänt.Ibland har jag lust att bara få ett raseriuttbrott för att kunna säga det, men jag är rädd att mina föräldrar inet skulle förlåta mej så snabbt för jag är ju varken 11 åringen som har humörsvägningar eller 18 åringen som ofta får raseriuttbrott.

Det här är troligen en orationell rädsla men jag kan ändå inte bli av med den.

I nästa inlägg tänkte jag prata lite om förväntningar och lite saker jag läste i en artikell på skolan.

Eftersom det här blir mitt första inlägg tänkte jag bara berätta lite saker.

Om ni inte redan har förståt det på namnet så handlar den här bloggen om hur det är att vara mellanbarn.såklart kommer jag skriva om annat också men syftet med bloggen är att först och främst att få folk att förstå kännslan av att vara mellanbarn och även att ni som är mellanbarn som mej ska veta att ni inte är så ensamma som man kan känna sig rätt så ofta.

Jag tänkte ta tillfället i akt och berätta lite om mej själv jag heter Tilda och har två syskon Amanda som fyller 18 den 19 Juli och Loke som fyller 11 den 2 Juli själv är jag 14 år och fyller 15 den 4 Februari. Mina föräldrar har varit skillda sen jag var runt 6 år gammal.Min pappa gifte om sig i sommras, han gifte sig med en tjej som heter Magda hon kommer troligen nämnas i många inlägg. Jag har känt Magda i säkert 4-5 år och mina syskon har just börjat gilla henne.

Min egen upplevelse som mellanbarn är att det finns stunder som man inte har något problem med det och sen finns det dem gånger då man faktiskt vill gråta för att allt känns så hemskt,de är dom gångerna när ens föräldrar har glömt något som man har längtat efter eftersom det är en av dom få gånger som man har allas uppmärksamhet det är dom gångerna man blir behandlad oretvisst för att för att han är yngre och förstår inte bättre eller hon är äldre så hon får göra mer saker. När man är mellanbarnet är man antinget förliten eller för stor för nått oavsett ens ålder.

Jag vill att förädrar ska ha mer förstående för oss.Mina föräldrar säger ofta att jag borde berätta hur jag känner men hur äldre man blir dessto svårare blir det, det kanske bara är jag men jag känner att om jag skulle säga vad jag tyckte direkt till dom skulle dom bli arga. I ett annat inlägg kan jag berätta vad som hände engång när jag försökte.